Kontrast
Allt är så mycket roligare att skriva än att skriva på skolarbetet, så jag gav mig själv 10 minuters skrivpaus från skrivandet...
En sorgvacker blomstrande sommaräng, på liv och död. Fallande fåglar och lekande vargar i gryningens mörker. Alla de andra som famlar och ramlar. Dansar vi ut i gläntan av förtvivlan och hopp. I gränslandet ligger verklighetens dröm, där finner vi vår tröst. Återvänder till samma konfusa dimma. Ett skepp som delar havet. Drastiska vågor mot det massiva trädäcket, slag i bröstet och ljumma havsvindar. Det skakar hela vår värld, månen passerar solen. Och himlen öppnar sig. Tusentals flimrande stjärnor i natten, en eld som flämtar med sitt sista andetag. De dalar ner från himlavalvet och allting som glimmar är guld. Förföriskt förädiskt, en total illusion. Att ett tomrum kan kännas så kraftfullt i hjärtat. Hur kan molnen av vattenmolekyler skymma solen? Ängen står stadig genom hösten, vintern, våren, ja alla årstider. Den är föränderlig och beständig. Grönskande och döende. Kontrasternas mitt. Kärlekens svar, två, delat, starkt och sammanflätat.
xx,
Manda
