The Manda Diaries

Det där om drömmar, havsbrisar och mönster.

Publicerad 2015-04-15 22:37:00 i inspo, om tankar och känslor,

 
Alltså Pinterest, ääälskar konceptet. Inte alls beroendeframkallande. Svär. Jag kan sluta scrolla neråt för fler bilder, det är bara det att jag inte vill..
 
Mönster och strukturer är något som jag gillar.
 
   

Rosa marmor, havsblått, kristalligt och kalejdoskop av fjärillar.
 
             
 
 
 
 
Så även vintage illustrioner och prints, här är några fina...
 
 
 
 
 
 
 
 Drömmiga trädgårdar...
 
 
 
 
 
Och så hus. Jag älskar speciellt äldre arkitektur, tycker ett hus/hem är så mycket mer än några väggar och tak. Det är ju ändå där som de flesta minnesvärda och lyckliga ögonblicken sker. Hade det inte varit för det att jag inte tycker om fysik speciellt mycket så hade jag helt klart kunnat tänkt mig att läsa till arkitekt. 
 
Jag kan verkligen längta ibland till att i framtiden hitta ett fint hus, att kunna ha en så stabil ekonomi att jag kan sitta och skriva böcker på heltid. Med havsutsikt. Och en lummig trädgård med massa rosenbuskar. Väggar med stora tavlor och konst. Ett ljusgult, vitt eller ljusgrönt hus med karaktär och fönster med breda fönsterbrädor så att man där kan sitta och läsa för sig själv, sitta tillsammans och prata mitt i natten över ett glas vin eller bara titta ut genom en regnig dag och studera havsvågornas slag och riktningar. Sånna saker kan jag verkligen längta till, när jag har funnit min plats inom karriär och yrkesval och inte behöver bevisa någonting annat än för mig själv, att finna ro.
 
Konstigt egentligen, men jag antar att det inom mig bor en liten pensionär. En liten gubbe som gillar whiskey, ointresserad av ytliga draman, tycker om att sitta i en fåtölj och läsa böcker, filosofera, och grubblar aldelles för mycket för mitt eget bästa.
 
 
 
Pinterest är även en skattkammare av vacker poesi.
 
 
 
 
Nej, nu borde jag verkligen återgå "to the darkside", det vill säga skolverkets påhitt..det så kallade GYMNASIEARBETET. Som tur är så är det snart över, opponeringen sker på fredag så därav mycket skolarbete just nu.
 
Eller kanske borde jag gå och lägga mig, sömn är ju bra säger dom.
 
Hej svejs å kram,
Manda
 

Sida 7 av 365

Publicerad 2015-01-07 13:37:27 i Vardag, om tankar och känslor,

 
OJ, det var länge sedan jag kikade in här och sa hej. Så nu tänkte jag att det var dags, Hej! Och hej 2015! Ett nytt år, men detta klingar lite extra i andra stavelsen. 2015 är verklighet ett år fullt av nya erfarenheter och upplevelser, inte minst för mig och många andra som nu i vår ska ta studenten. Imorgon börjar jag min sista termin på den skola, det gymnaisum jag tillbringat de senaste tre skolåren vid. Hur det känns? Supersdupermega-as-skönt. Fast på samma gång så känns det ju också superdupermega-as-läskigt, skolan är ju endå något som följt en under hela livet. Ettt tåg som rullar på en spårväg och plötslig ska utvecklas till en självständig bil och fortsätta sin resa mot ett nytt färdmål. Vägbeskrivningar, gps och googlemaps finns det gott om men vad spelar det för roll när det finns tusentals vägkorsningar? 
 
 
Nu är det kall och klibbig snö på marken, ifrån himlen dalar sakta några ensamma snöflingor. Det är nästan så att man kan tro att det är vår, att det är mars och eller möjligen ett lurigt april. Vår och blygsamt grönskande backar, bara kullerstensgator och stickande stark sol i ögonen. Körbärsblommandeträd bredvid de krossade busskurarna och uteserveringar som vågat sig med att ställa ut några pinnstolar till utemöbler. Jublande studenter på torget och hundratals vita små mössor med stor betydelse som sätts på. Hoppet hänger i luften, ett tryckande, skrikande bubblig storm av eufori som snart formateras i ett rungande; "för vi ska ta studenten!".
 
2015 är ett år fullt av hopp, mod och nya utmaningar. Så jag välkomnar året, känner att jag tidigare varit så rädd för att livet passerar förbi, grublar för mycket. Men det är ju det som är själva livet, det är nu som det sker. I detta tangentsmatter, i den växandehögen av barr från den pyntade granen som snart ska kastas ut, i det grå disiga molnen som täcker hela himlen och i min lillebror som frågar om vi ska spela othello och jag svarar självklart och tar en paus över det där tangent smattrande grejen som jag håller på med.
-------
 
För jag är så himla glad över att detta är mitt liv, att det ser ut precis som det gör, för jag skulle aldrig vilja byta det mot någon annans i hela universum. Och just denna insikt är ren lycka, så jag tänker våga tro på lyckan och verkligheten fastän den yttrar sig likt en dröm. Allt grubblande gör att verkligheten tappar fokus, förlorar sin existens och jag tror att det är där som allting faller. 
 
Så jag tänker att allting kommer lösa sig. Framtiden är just framtiden och den behöver inte vara en nyasfalterad och upplyst motorväg i ljusa dagen. Allt känns bra nu och det är det som fokuset bör ligga på, det som faktiskt är livet; nu.
 
Slänger in ett citat som berört mig och som jag tolkar som otroligt hoppingivnade om mod och om livet i övrigt;
 
"You can't connect the dots looking forward you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something: your gut, destiny, life, karma, whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart, even when it leads you off the well worn path." - Steve Jobs
 
 
 
Sida sju av 365, låt äventyret börja: Det var en gång...
 
xx,
Manda
 

Hjärtflimmer

Publicerad 2014-11-25 19:39:00 i om tankar och känslor, skrivandet,

 
 
Detta är en av (hundra?) anteckningar som jag skrivit ner på min iphone. Skriver ner allt möjligt, samlar på minnen, händelser, tankar och känslor. Någon annan som också håller på så här? En läskig sak som slog mig när jag tittade i kalendern på min telefon var att den fortsatte i all oändlighet. Så jag scrollade, bläddrade och scrollade tills dess att jag var på onsdagen den 20:e mars år 3045, men det tog inte stopp där. Vad är meningen med att kalenderns ska räcka så långt? Telefonen lär ju knappast hålla tills dess och jag själv lever ju defentivt inte då. Svindlande känsla, att datumet finns, att veckodagen är bestämd men hur världen ser ut? Ingen vet.
 
Iallfall, här är anteckningen, eller rättare sagt en mix av fiktion och känslor:

Om natten när rullgardinen i mitt sovrum är nerdragen och ljusslingan som omfamnar min sänggavel är släckt är overkligheten som mest verklig. Det verkliga mörkret blandas med mörkret inom mig så att allt blir till en odentifierbar massa. Ett svart hål som uppslukar själva existensen av verkligheten och byter ut den mot precis allt förtom du. Tiden står stilla, precis så som den gör i svarta hål. Tittar på klockan på mobilen som ligger på nattygsbordet, inte ens en minut har passerat. Hur kan tusentals tankar uppstå på fyrtiotre sekunder? Med ränder av saltvatten på mina kinder somnar jag, tror jag. Fast i drömmen är mörkret lika befintligt, om än verkligare.

 

Och jag saknar dig. Inom mig är avståndet mellan oss en icke existerande värld, där känslan av dig är verklighet. Mitt hjärtas motor är ditt hjärtas hjärtslag, det finns en osynlig, skör, men stark, sladd som löper mellan oss. Fast etsad i mitt hjärtas emalj, ett djupt rivsår som försvagar och stärker min kropp på samma gång. För i din närhet, som trots avstånd, ständigt är konstant, känner jag mig hel. Och jag saknar dig. Så kopiöst mycket att jag känner mig vilse, vart ska blodet pumpas? I vilken takt ska hjärtat slå? Du finns alltid i mitt hjärta, där håller du min hand i din. Men jag saknar den verkliga existensen av saknad av avstånd som gör att jag när helst känner för det kan krypa upp, ligga tätt intill och andas in din doft och du håller om mig nästan så att jag knappt kan andas. Och jag älskar det, varje centimeter räknas, varje millimeter av avstånd är en förlust.


För jag vill vara nära dig, så nära dig i hjärtat.

/

 


xx,

Manda

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela