Då var det dags
Hej på er, är allt bra? Hoppas det! Då var det dags, kände jag. En paus från bloggandet var välbehövligt men nu är jag tillbaks! Det händer så himla mycket saker i mitt liv just nu, bra saker. Det liksom bubblar över av känslor, åsikter, tankar och funderingar och därför är pausen nu slut. Jag hoppas att ni som tidigare klickat in här på bloggen hittar tillbaks igen, för jag har saknat er! Med en ny header och nya kommande äventyr är jag redo att göra den här bloggen så bra som möjligt, nu kör vi!
Tänk att snart är det sommar. Frihet. Och för vissa kanske studenten? Precis som jag avslutade mitt förra inlägg vill jag påminna er om att "the best is yet to come" och jag känner det någonstans, förändringen. Den kommer smygandes för att sedan skaka om hela ens värld. Till en början känns det jobbigt men sedan när vinden avtagit och sikten inte längre är skymd så kan du se det. Framtiden. Nyblommande körsbärsträd intill busshållplatsen, slitna jeanshorts på bleka ben, bakom kanten kan du se det. Allt det där som liksom glöder och gör en så förbannat lycklig. Sommaren. Långa nätter och långa dagar, själva livsessensen. Den vi alla lever för, det som får oss att strävande fortsätta vår kamp under de mörka vintermånaderna. Det är nu det händer, om en månad kan vi skrika tillsammans på stans alla gator. Jag kan inte hjälpa det att mitt hjärta exploderar, tystnad, tagning. Explosion.
Och jag måste få dela med mig av mina tankar, skjut mig om det blir för dramatiskt.
Note från mobiltelefon fredagen den nionde maj:
"Och idag var en sådan dag där luften själv andades möjligheter. Fastän det regnade ute och himlen var grå så var världen så obeskrivligt vacker och varje människa, varje levande varelse likaså. Kanske är det så att om ens hjärta vart sönder ett tag så kommer det även en dag då alla små lösa delar börjar fästa. Och det sker magi, eller är det naturens biologiska lagar, vad vet jag. Hela min kropp var berusad av kärlek, en stark kärlek, inte den sortens kärlek som var lika brinnande som riskabel och utlämnande skör, utan en fullständig känsla av acceptans och mod. Hela jag omfamnade hela världen och jag kunde inte undgå att lägga märke till att mitt hjärta tycktes falla för varje människa som stöttes med min existens, uppmärksammade minsta lilla rörelse, alla små rubbningar av känslor som hängde i luften. Hela min tillvaro var kristallklar, ändå låg det en drömsk hinna av guldigt skimmer över världen. Kanske är det för att det är fredag, kanske är jag kär i livet, kanske var det en blandning av båda. Kanske är det de simpla tingen i livet som är som mest komplicerade som är lycka, på riktigt. Kanske är ordet kanske i sig ett onödigt ord, kanske bör vi vara mer säkra på våra känslor och följa dem, kanske."
xxxx
/Manda
