Hjärtflimmer
Om natten när rullgardinen i mitt sovrum är nerdragen och ljusslingan som omfamnar min sänggavel är släckt är overkligheten som mest verklig. Det verkliga mörkret blandas med mörkret inom mig så att allt blir till en odentifierbar massa. Ett svart hål som uppslukar själva existensen av verkligheten och byter ut den mot precis allt förtom du. Tiden står stilla, precis så som den gör i svarta hål. Tittar på klockan på mobilen som ligger på nattygsbordet, inte ens en minut har passerat. Hur kan tusentals tankar uppstå på fyrtiotre sekunder? Med ränder av saltvatten på mina kinder somnar jag, tror jag. Fast i drömmen är mörkret lika befintligt, om än verkligare.
Och jag saknar dig. Inom mig är avståndet mellan oss en icke existerande värld, där känslan av dig är verklighet. Mitt hjärtas motor är ditt hjärtas hjärtslag, det finns en osynlig, skör, men stark, sladd som löper mellan oss. Fast etsad i mitt hjärtas emalj, ett djupt rivsår som försvagar och stärker min kropp på samma gång. För i din närhet, som trots avstånd, ständigt är konstant, känner jag mig hel. Och jag saknar dig. Så kopiöst mycket att jag känner mig vilse, vart ska blodet pumpas? I vilken takt ska hjärtat slå? Du finns alltid i mitt hjärta, där håller du min hand i din. Men jag saknar den verkliga existensen av saknad av avstånd som gör att jag när helst känner för det kan krypa upp, ligga tätt intill och andas in din doft och du håller om mig nästan så att jag knappt kan andas. Och jag älskar det, varje centimeter räknas, varje millimeter av avstånd är en förlust.
För jag vill vara nära dig, så nära dig i hjärtat.
xx,
Manda
